Höstens egen startmotor

Hela sommaren har det pratats om liten roadtrip till platser på kusten vi aldrig sett. Västerö, Österö, Replot, Björkö... Men efter mammas bortgång har det funnits varken pengar eller ork. Och vädret höll mig nere.

Men igår var det vackert så vi styrde kosan mot en del av resemålen. Åtminstone Maxmo skärgård med Österö, samt vidare mot Köklot var det tänkt. Nåväl, längst ut på Österö slutade min startmotor funka. Vi satt fast. Efter en hel del trixande gick vi och frågade hjälp av några villaägare som satt på kaffe nära till. De bogserade gladeligen igång oss.

Vi åkte till en verkstad för att bekräfta problemet. Fick knackat igång startmotorn än en gång där och körde sedan raka vägen hem.

Hade det varit en normal PMDS-dag för ett par månader sedan hade jag säkert gråtit och fått panik. Längst ute på någon ö, utan varken bil eller pengar att ta sig hem... Men det var så lätt att se hur litet problemet var då jag bar på sorgen. Att fastna där, med både mat, värme och det bästa sällskapet var långt ifrån det värsta som kan hända. Jag har förlorat min mor. Allt annat är bara småtjafs.

Och vi kom oss hem efter en otroligt vacker roadtrip, fina möten med goda människor, och en ny kärlek för närturistande. Jag kan inte klaga. Inte egentligen. Trots att bilen är trasig och det blir bökigt framöver...

Jag fick också åtta fina solrosor från självplocket i Nykarleby igår. Jag har i flera år velat stanna där och plocka, men det har inte blivit av. Men nu njuter jag för fulla muggar av höstens största blommor och försöker låta solen värma bort både feber och halsont.

Trots att roadtripen igår visade på en döende startmotor, så fick hösten sin egen startmotor igång. Jag är så glad att vi kom oss iväg på lilla resan istället för att startmotorn gått sönder här hemma och man aldrig kommit sig iväg innan det blir regn och rusk och snö och is. Det får vara färdigt med allt det där man skjuter på framtiden - ska man göra något ska man göra det NU.