"Den enda vägen framåt är framåt"

 

Imorgon är det tre veckor sedan mamma gick vidare. TRE veckor. Det känns som igår vi sade att det var två veckor sen. Och en vecka sen. Och det känns som igår, som hon gick vidare.

Det finns inte svar på frågan "Hur går det?". Det kanske går "bra". Men det känns fortfarande som att jag inte förstått. Som att processen inte gått framåt alls, för verkligheten har inte hunnit ikapp mig. Eller jag den. Men det är ju inte sant, visst är processen igång, och jag kan bara göra mitt bästa.

Men om någon tror att jag är "färdig" snart, eller borde kunna arbeta. Eller fungera normalt, vad det nu än är... Så nej, det känns som att jag inte förstått ännu, alltså kan livet inte bara fortsätta som om inget hänt. Jag måste falla, och landa, hårt och smärtsamt antagligen, för att kunna resa mig upp. Och ännu är jag mitt i fallet.

I lördags var vi på Nykarleby Pride. Det var tungt och svårt men också nödvändigt och vackert. Den tysta minuten som hölls för mamma, och det vackra minnestalet Lisen Sundqvist höll var igen sådant som fick mig att verkligen känna på förlusten, och igen fascineras av hur många människor mamma berört och hjälpt. Och kanske är det så att ingen av oss varit på Nykarleby Pride i lördags om inte mamma varit en så stark kämpe för regnbågsfolket de senaste 20 åren.

Lisen avslutade talet med något mamma sagt, och på det sättet hon sporrat människor.

"Den enda vägen framåt är framåt."

Och så fortsätter jag. Framåt, ibland hopplöst famlande, ibland med stora drömmar och hopp och kärlek i famnen på en älskad.

Det börjar kännas som höst i luften. Men hösten är jag inte redo för. Kylan och mörkret. Jag vill ha sommar i all evighet. Det är lättare att sörja och samtidigt njuta, nu då sommaren ännu bidrar med ljuset, färgerna, blommorna, skörden. Det är lättare att drömma och hoppas och tro.