Juninätter är inte farliga...

Så var det väl.

Jag tänkte på den texten igen ikväll då jag kände mig nere och ensam. Solen började gå ner och jag kände på mig att dimmorna snart skulle börja dansa. Så jag begav mig ut på vägen.

Jag körde om väldigt vackra platser, men stannade bara ett par gånger. För jag hade ett mål, och skulle jag stannat överallt hade det tagit hela natten.

Lite före midnatt kom jag fram till målet. En plats som min bästa vän pratat så varmt om, en plats där någon en gång bott, där någon någongång kunde bo, igen.

Det är flera kilometer från närmaste bebyggelse, idel skog, åkrar, och så forsen. Langforsen.

Ja, det kändes varmt, välkomnande och som hemma. Men trots allt kom en ledsamhet över mig. Jag var ensam, och vännen skulle ju vara med då jag såg platsen för första gången. Plötsligt kändes det som om jag tog en oskuld, och det var inte alls roligt ensam.

Jag sade adjö till platsen där någon en gång bott, den söndriga bron, vattnet, det stora trädet där på andra sidan, och körde raka vägen hem. Kanske borde jag stannat, fångat sjöarna och dimman på vägen, men lusten hade fallit av vagnen.

Det kommer fler nätter, hoppas jag. Mer lust, och mer närvaro.